Förlossningen

Snacka om omtumlande... Här kommer min förlossningsberättelse. Man behöver inte läsa, jag förstår om man inte vill läsa, jag ville själv inte höra en enda innan Knodden.

Vattnet gick på natten mellan torsdag & fredag, vid halv ett. Jag skulle upp på toa för att titta om det hänt nåt & då splaschade allt ut, i sängen, på golvet & i toan, som jag till slut hann fram till. Jag ropade åt Magnus att "Nu gick vattnet". Det kändes inte oroligt, för det var klart & jag hade inte ont. Jag tog en dusch medan Magnus torkade upp. Ringde sen förlossningen, som frågade lite, konstaterade att allt verkade bra & som sa åt oss att komma in till 10.00 fredag morgon. Vi försökte vila, gick & la oss igen, men hann inte ligga där så länge, för vid halv två kom värkarna igång, tio minuter imellan. Sov inget, men låg kvar & försökte vila. De blev värre & gjorde rätt ont när vi väl satte oss i bilen till Varberg. När vi kom in så blev jag rejält förvånad av att se min egen barnmorska där, från Kungsbacka! Visste att hon bor i Varberg & hon hade hoppat in, så det var ju skönt med ett bekant ansikte som tog hand om mig.

Vi blev visade in till ett rum & CTG sattes. Allt såg bra ut, Knoddens hjärta pickade på bra & värkarna kom lite tätare. Jag var öppen 3 cm. Sen kom de snabbt jättemycket tätare & gjorde jätteont.  Jag fick akupunktur, men den hjälpte väl inte så mycket. Lustgas fick jag vid halv ett. Värkarna tilltog hela tiden, jag försökte variera ställning, stod, vaggade, låg osv. Vid 15.00 var jag helt öppen. Vid halv fem ungefär kändes det som att det tryckte mer nedåt, jag ville krysta, men fick inte. Vi var mycket ensamma inne på rummet & tryckte ofta på larmet, men det var bara sköterskan som hade tid att komma in, & hon kunde inte göra så mycket. Jag kunde inte kissa eller gå på toa, så vid 17 tömde de mig på urin en första gång. Enligt min journal så borde värkstimulerande dropp satts här, eftersom huvudet inte kom ned i bäckenbotten, men de hann inte, för det var så många förlossningar samtidigt... Värkstimulerande fick jag istället vid 19. Jag var nu helt slut & orkade inte nånting. Magnus var grymt duktig & gjorde allt jag bad om, dessutom propsade han på att jag drack saft & åt choklad, vilket kanske var min räddning, jag fick inte i mig nåt vettigt att äta alls. Vid sjutiden tror jag det var, så började jag gråta & sa förtvivlat att jag var hungrig. Ha ha... precis som att jag skulle ha ork att äta nåt... Men dom kom visst in med nån soppa & smörgås iaf... Vid halv nio skrek jag att om det inte kom in nån & jag fick börja krysta snart så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag höll krampaktigt i lustgasen & i Magnus hand när värkarna kom. Jag kände mig helt förtvivlad & tröstlös över att jag inte tagit nån EDA... Ville bara ge upp & att de skulle ta ut Knodden med snitt. Rätt som det var så var det massor med folk inne på rummet & jag såg dem knappt, Sugklocka, läkare som tryckte på magen, sköterskor som stod runt & Magnus som höll min hand & sa åt mig när det var dags för lustgas. Jag hörde igenom dimman att sugklockan släppte flera gånger & jag tänkte att det är kört, men jag orkar inte bry mig, sen så hörde jag att de sa åt mig att krysta. Nu? nu, när jag inte har nån ork kvar att krysta med? Jag försökte tala om för dem att det inte går, men de peppade mig att fortsätta. Jag försökte lyssna på instruktioner, för jag kom inte alls ihåg det jag lärt mig; att inte skrika utan använda all kraft att trycka med. Det kändes som att hela mellangärdet skulle komma ut, utom Knodden, men jag gjorde allt jag kunde, som de bad mig. Rätt som det var sa Magnus "Jag ser huvudet!" & det trodde jag inte alls på, sen skulle jag sluta trycka & flämta istället & rätt som det var så sa dom att den var ute! "Varför skriker den inte?" frågade jag förtvilat, "Är det en tjej eller en kille?" "Du ska få se själv sa nån av dem & så höll de upp en helt perfekt liten skapelse, min dotter! Hon fick komma upp på mitt bröst & jag kunde inte böja huvudet nog mycket för att se henne. Att det gick, att hon kom ut! Att hon var så fin! & så liten! Överväldigande känslor. Magnus grät, jag hade ingen ork att gråta, knappt att le, men jag log inombords.

Sen så bajsade underverket ner hela min hand, men det gjorde ingenting alls. Stoltaste pappan i världen klippte navelsträngen, det har vi bildbevis på. 19,5 timmar av jobbiga värkar tog det.
Barnmorskan började prata om moderkakan & jag kände väl att det struntar jag i, jag är så lycklig så just nu. Krysta tyckte hon, men hur gör man det utan värkar, utan nån kraft? Det gjorde vansinnigt ont när de tryckte & klämde mig på magen iaf & rätt som det var splaschade det till ut på golvet. Jag trodde att det var det, men det var tydligen bara blod... De hade ökat det värkstimulerande droppet igen, men det gjorde ingen nytta, jag hade tydligen ingen kraft kvar. Då beslutades det att de måste operera ut moderkakan. Jag kördes iväg, sövdes ned & vaknade upp på uppvaket & tänkte att vad bra, nu är allt frid & fröjd, jag vill tillbaks till min familj NU! Men så kom läkaren & förklarade att det varit ett komplicerat ingrepp & att jag förlorat en hel del blod & att jag var tvungen att stanna på uppvaket en stund, så att de hade mig under uppsikt. Jag ville verkligen inte vara kvar där, men vad kan man göra? Läkaren tittade till mig då & då & varje gång frågade jag när jag fick komma tillbaks till Magnus & min dotter. Fick inget vettigt svar. Sen förklarade han att de beslutat sig för att inte ge mig nåt blod i nuläget. Nähä, tänkte jag, men var väl inte helt klar i huvudet. Bara jag får komma härifrån nu.

Äntligen tillbaka till dem, vid ett på natten. Magnus såg helt förstörd ut, av oro, jag försökte le, kände mig helt matt, men ville bara vara där, hos dem. Vi fick in en bricka med varm choklad, bubbel, smörgåsar & en flagga. De hade fått vara själva i tre timmar, det hade gått bra, Magnus hade haft henne hos sig hela tiden, de skulle komma in & väga & mäta henne, men hade inte hunnit, så det fick jag vara med på :-)
Nu fick jag chans att ringa & berätta för mamma & pappa (läs mormor & morfar) också.

Först fick vi beskedet att Magnus inte kunde stanna, jag blev helt förtvivlad, men orkade nästan inte visa det, men rätt som det var så sa de att de skulle rulla in en säng till honom så fick vi stanna där på förlossningen, BB hade fullt, så där fanns inte plats för nån av oss... Jag hade kateter kopplad, men blev dålig i magen, så jag var tvungen att ringa på hjälp att gå på toa. Ville inte ha med mig nån där inne, så jag fick stänga om mig, väl där inne svartnade det för ögonen & allt bara surrade, ropade på hjälp & de fick leda mig ut till sängen igen. Det var nog först då som jag förstod hur matt jag var. Hade verkligen INGEN ork. Var tvungen att få hjälp upp en gång till & det var lika illa då. Sen lugnade magen ned sig som tur var.
Barnmorskan som kom på morgonskiftet bestämde att jag behövde blod & jag höll med. Fick två påsar, kände lite skillnad med en gång.
Vi var kvar på förlossningen till 14.00 på lördagen. Då var det dags för BB. Men det får jag berätta mer om en annan gång.