Anar ett mönster. Jag vill hitta på en massa saker. Är ju rastlös. Igår åkte vi till Liseberg med barnen och var där i tre timmar. Jättekul och mysigt. Barnen var lyriska. Åkte alla möjliga attraktioner, dansade med lisebergskaniner och var jättegoa och glada. Man vill ju hitta på roliga saker när det är helg och vi kan umgås hela familjen. Idag är jag jätte, jätte jättetrött...ögonen är svullna och grusiga och ljudkänsligheten värre.
Precis som efter 40-årsfirandet. Det gick bra så länge jag bara körde på, dagen efter....krasch.
Det är svårt att vila....
söndag 31 maj 2015
Dagen efter
torsdag 28 maj 2015
Tecken?
Jag har lovat mig själv att komma ut på en promenad varje dag. Idag hade jag inte fått gjort det, så när Magnus frågade om jag skulle gå ut när barnen skulle lägga sig ville jag verkligen det. Det såg dessutom ut att vara uppehåll.
Jag gick ner till Smarholmen. Havet var djupgrönt och svart och det blåste rejält. Himlen var ljus, med ett svart "lock" rakt västerut. Det var så vackert att jag satte mig på en klippa och bara andades.
Reste mig upp och gick vidare efter en stund. Hann bara gå nån minut innan det svarta locket öppnade sig och regnet öste ned, från sidan. Helt ljuvligt befriande! Log för mig själv. Gick förbi en häck med lila syrener och kunde inte motstå att ta tag i en kvist och lukta på en av blommorna.
Svängde upp på vägen med ryggen mot havet och där fanns en helt underbar regnbåge! Promenerade mot regnbågens mitt tills den plötsligt var borta igen.
Kan inte annat än att le åt naturen och dess sätt att tala om för mig att efter mörka moln och regn kommer det en regnbåge i de vackraste färger! Det måste ju gälla livet också eller hur? Att det mörka och tunga kan leda till något nytt och vackert.
sjukskriven
Trött ja....
Jag skrev ju att jag var det i mitt förra inlägg...vilket var ett tag sedan.
Det har inte blivit bättre direkt. Men det har blivit sämre. Tyvärr.
I tisdags fick jag besked från läkaren att jag blir sjukskriven fram till semestern, alltså i sex veckor, för utmattningssymtom. Jag blev tvungen att gå hem från jobbet förra tisdagen, det gick inte att vara kvar. Allt snurrade, jag var yr, kallsvettig och illamående. Så jag åkte hem och grät. Och grät och grät och grät. Fattade inte riktigt vad det var som hände. Visste bara att jag måste därifrån och hem.
Stressad har jag ju känt mig i evigheter, egentligen ända sedan jag blev uppsagd för ganska precis ett år sedan. Stressen över att vara arbetslös, stressen över att söka jobb efter jobb efter jobb utan att få napp. Sedan när jag väl fick jobb, först stressen över att vara ny, allt man skulle lära sig osv...och efter hand stressen över att inte trivas med arbetet. Självklart förstår jag att stress påverkar, men jag har inte känt mig SÅ stressad att jag inte trott mig kunna hantera det.
Sedan gick det upp för mig. Det måste ju vara så att min hypotyreos blivit sämre! Alla symtom har ju funnits där, men blivit värre och värre. Tröttheten, känslan av att alltid bara göra det mest nödvändiga, att hela tiden längta efter stunden då jag får vara själv, utan ljud runt mig... Tanken att "sen" när jag är pigg igen, då ska jag...fast känslan av pigghet aldrig infinner sig. Jag är alltid trött. Jag sätter mig alltid i soffan när barnen väl är lagda för kvällen. Jag önskar att jag som Magnus kände orken att ta tag i något i trädgården eller inne, men orken finns inte.
Det känns som att jag har bomull bakom ögonlocken, så trögt är det att blinka.
Jag är extremt ljudkänslig. Det är som att jag har ett ständigt susande i öronen, som när det blir mer ljudligt runt omkring mig övergår i ett ringande som gör att det känns som hela huvudet skakar. Allra värst är barns ljud, oavsett om de är glada eller ledsna eller arga. Leker Elin och Axel och pratar och stojar samtidigt så hör jag knappt vad de säger för allt oväsen i mitt huvud. Fruktansvärt.
Jag har vansinnigt svårt att koncentrera mig. Jag bara kan inte hålla fokus liksom. Tankarna vandrar iväg gång på gång och jag tappar tråden. Oavsett vad det är jag gör. Jag kan öppna munnen för att säga något och innan jag börjat prata glömma av vad det var jag skulle säga. Ohållbart på jobbet såklart, men även skitjobbigt annars.
Jag blir irriterad väldigt lätt och väldigt fort, det går ut över min familj. Jag snäser och jag hör själv hur hemskt det låter.
Nästan varje morgon när jag vaknar har jag ont i halsen. Så där som man har när man håller på att bli förkyld ni vet. Fast det blir jag oftast inte. Svårt att veta vilka av gångerna det "bara" är hypotyreosen.
Jag har ont i ryggen och ont i svanskotan och ont i fötterna, speciellt på morgonen och kvällen, jag är stel och har sköra naglar och torr hud. Jag tycker det är ansträngande att prata högt, speciellt att läsa högt ur en bok är skitjobbigt, det går liksom trögt och känns som att jag läser i slow motion.
Jag vill bara vara ifred, har väldigt liten lust att umgås med någon alls. Detta inkluderar min familj, vilket skrämmer mig mest. Jag har aldrig varit en människa som trivs med massa folk runt omkring mig jämt, men när jag föredrar att vara själv framför att vara med Magnus, Elin och Axel, då är det något som är fel.
Jag som alltid varit så varm av mig fryser nu för det mesta. Jag är kall om händer och fötter, även om jag har mycket på mig.
Jag borde stått på mig. Jag borde inte accepterat att läkarna tyckte att mina värden ju ligger inom referens. Jag sa ju till dem att jag inte mådde som innan hypotyreosen, men efter flera provtagningar tänkte jag att ja ja, det blir väl bättre med tiden, och slutade be om utredning. Det blev alltså inte bättre, det blev sämre.
Om det beror på stressen vet jag inte, men jag tror faktiskt det. Jag har läst mig till att långvarig stress kan slå ut kroppens förmåga att tillgodogöra sig Levaxinet. Då är det klart att man blir sämre.
Dessutom har min struma växt den senaste tiden. Jag har inte velat tänka på det, skjutit undan tanken och undvikt att titta på halsen. Men den har växt och det syns tydligt. Dessutom känner jag ett obehag i halsen när jag sväljer, för att inte tala om när nåt av barnen kommer åt och trycker på halsen.
Läkaren berättade att de prover som var klara (T4, T3, TSH och järn) var inom referensvärdet. Hon ville skriva ut antidepressiv medicin till mig. Jag vill inte har det. Jag anser inte att jag är deprimerad. Utav vad jag kan läsa mig till så är alla mina symtom klockrena för just hypotyreos. Hon sade att de även var symtom för depression. Det vet jag inte så mycket om, jag har inte läst på om depression. Jag får väl göra det. Jag tackade i alla fall nej till depressiva eftersom jag även läst att de kan förvärra hela situationen med hypotyreosen. Jag är glad och stolt över att jag avböjde.
Hon ansåg att antidepressiva kunde fungera som ett gips om man brutit ett ben. Ett stöd för att komma tillbaka. Men jag vill inte riskera att bli ännu mer avtrubbad. Jag vill att man går till botten med varför jag mår som jag mår. Jag vill att läkarna inser att man får väl behandla utifrån hur jag mår och inte utifrån att jag ligger inom referensvärdena. Det finns massor med forskning om att många patienter mår som bäst när de fått pressat ner TSH ytterligare.
Jag ska på återbesök till vårdcentralen den 2 juli, till en ny läkare. Remiss är skickad till endokrinolog. Nu jäklar, hoppas jag på att detta leder till något denna gången. Jag ska vara stark och stå på mig.
Jag skrev ju att jag var det i mitt förra inlägg...vilket var ett tag sedan.
Det har inte blivit bättre direkt. Men det har blivit sämre. Tyvärr.
I tisdags fick jag besked från läkaren att jag blir sjukskriven fram till semestern, alltså i sex veckor, för utmattningssymtom. Jag blev tvungen att gå hem från jobbet förra tisdagen, det gick inte att vara kvar. Allt snurrade, jag var yr, kallsvettig och illamående. Så jag åkte hem och grät. Och grät och grät och grät. Fattade inte riktigt vad det var som hände. Visste bara att jag måste därifrån och hem.
Stressad har jag ju känt mig i evigheter, egentligen ända sedan jag blev uppsagd för ganska precis ett år sedan. Stressen över att vara arbetslös, stressen över att söka jobb efter jobb efter jobb utan att få napp. Sedan när jag väl fick jobb, först stressen över att vara ny, allt man skulle lära sig osv...och efter hand stressen över att inte trivas med arbetet. Självklart förstår jag att stress påverkar, men jag har inte känt mig SÅ stressad att jag inte trott mig kunna hantera det.
Sedan gick det upp för mig. Det måste ju vara så att min hypotyreos blivit sämre! Alla symtom har ju funnits där, men blivit värre och värre. Tröttheten, känslan av att alltid bara göra det mest nödvändiga, att hela tiden längta efter stunden då jag får vara själv, utan ljud runt mig... Tanken att "sen" när jag är pigg igen, då ska jag...fast känslan av pigghet aldrig infinner sig. Jag är alltid trött. Jag sätter mig alltid i soffan när barnen väl är lagda för kvällen. Jag önskar att jag som Magnus kände orken att ta tag i något i trädgården eller inne, men orken finns inte.
Det känns som att jag har bomull bakom ögonlocken, så trögt är det att blinka.
Jag är extremt ljudkänslig. Det är som att jag har ett ständigt susande i öronen, som när det blir mer ljudligt runt omkring mig övergår i ett ringande som gör att det känns som hela huvudet skakar. Allra värst är barns ljud, oavsett om de är glada eller ledsna eller arga. Leker Elin och Axel och pratar och stojar samtidigt så hör jag knappt vad de säger för allt oväsen i mitt huvud. Fruktansvärt.
Jag har vansinnigt svårt att koncentrera mig. Jag bara kan inte hålla fokus liksom. Tankarna vandrar iväg gång på gång och jag tappar tråden. Oavsett vad det är jag gör. Jag kan öppna munnen för att säga något och innan jag börjat prata glömma av vad det var jag skulle säga. Ohållbart på jobbet såklart, men även skitjobbigt annars.
Jag blir irriterad väldigt lätt och väldigt fort, det går ut över min familj. Jag snäser och jag hör själv hur hemskt det låter.
Nästan varje morgon när jag vaknar har jag ont i halsen. Så där som man har när man håller på att bli förkyld ni vet. Fast det blir jag oftast inte. Svårt att veta vilka av gångerna det "bara" är hypotyreosen.
Jag har ont i ryggen och ont i svanskotan och ont i fötterna, speciellt på morgonen och kvällen, jag är stel och har sköra naglar och torr hud. Jag tycker det är ansträngande att prata högt, speciellt att läsa högt ur en bok är skitjobbigt, det går liksom trögt och känns som att jag läser i slow motion.
Jag vill bara vara ifred, har väldigt liten lust att umgås med någon alls. Detta inkluderar min familj, vilket skrämmer mig mest. Jag har aldrig varit en människa som trivs med massa folk runt omkring mig jämt, men när jag föredrar att vara själv framför att vara med Magnus, Elin och Axel, då är det något som är fel.
Jag som alltid varit så varm av mig fryser nu för det mesta. Jag är kall om händer och fötter, även om jag har mycket på mig.
Jag borde stått på mig. Jag borde inte accepterat att läkarna tyckte att mina värden ju ligger inom referens. Jag sa ju till dem att jag inte mådde som innan hypotyreosen, men efter flera provtagningar tänkte jag att ja ja, det blir väl bättre med tiden, och slutade be om utredning. Det blev alltså inte bättre, det blev sämre.
Om det beror på stressen vet jag inte, men jag tror faktiskt det. Jag har läst mig till att långvarig stress kan slå ut kroppens förmåga att tillgodogöra sig Levaxinet. Då är det klart att man blir sämre.
Dessutom har min struma växt den senaste tiden. Jag har inte velat tänka på det, skjutit undan tanken och undvikt att titta på halsen. Men den har växt och det syns tydligt. Dessutom känner jag ett obehag i halsen när jag sväljer, för att inte tala om när nåt av barnen kommer åt och trycker på halsen.
Läkaren berättade att de prover som var klara (T4, T3, TSH och järn) var inom referensvärdet. Hon ville skriva ut antidepressiv medicin till mig. Jag vill inte har det. Jag anser inte att jag är deprimerad. Utav vad jag kan läsa mig till så är alla mina symtom klockrena för just hypotyreos. Hon sade att de även var symtom för depression. Det vet jag inte så mycket om, jag har inte läst på om depression. Jag får väl göra det. Jag tackade i alla fall nej till depressiva eftersom jag även läst att de kan förvärra hela situationen med hypotyreosen. Jag är glad och stolt över att jag avböjde.
Hon ansåg att antidepressiva kunde fungera som ett gips om man brutit ett ben. Ett stöd för att komma tillbaka. Men jag vill inte riskera att bli ännu mer avtrubbad. Jag vill att man går till botten med varför jag mår som jag mår. Jag vill att läkarna inser att man får väl behandla utifrån hur jag mår och inte utifrån att jag ligger inom referensvärdena. Det finns massor med forskning om att många patienter mår som bäst när de fått pressat ner TSH ytterligare.
Jag ska på återbesök till vårdcentralen den 2 juli, till en ny läkare. Remiss är skickad till endokrinolog. Nu jäklar, hoppas jag på att detta leder till något denna gången. Jag ska vara stark och stå på mig.
lördag 24 januari 2015
Är så trött...
Jag är så trött.
Trött på att vara trött hela tiden. Jag är trött på att vara ny på jobbet, så sjukt trött på att inte vara självgående. Att behöva tänka, tänka, tänka hela tiden, så att huvudet är helt mosigt när jag stressar hem.
Jag är trött på att ha ont i nacken och spänningshuvudvärk nästan varje kväll.
Jag är så trött på att Elin aldrig blir glad när jag kommer till dagis, så trött på att hon aldrig vill följa med hem. Jag är så trött på att det alltid är en gnällkamp att få med sig barnen hem.
Jag är så trött på att jag måste börja med middagen direkt när vi kommit hem. Trött på att det enda som funkar för att hålla barnen nöjda under tiden är att sätta dem framför tv:n. Jag är så sjukt trött på att när jag tajmat så att maten är framdukad samtidigt som Magnus kommer hem från jobbet så vill inte Axel sätta sig vid bordet. Eller äta. Eller vara nöjd och tyst. Jag är trött på att sleva i mig middagen på fem minuter utan att känna vad det smakar.
Jag är trött på att Elin aldrig är färdig med sin mat förrän det är dags för pyjamas. Att hon alltid blir ledsen för att hon inte hinner leka.
Jag är trött på att Axel springer upp ur sin säng tre miljarder gånger varje kväll vid läggdags innan han kommer till ro.
Jag är trött på att jag inte har någon som helst ork till att ta tag i något när barnen väl har somnat. Att jag bara sitter trött i soffan tills det är dags att gå och lägga sig kvart i tio.
Jag är trött på att behöva gå och lägga mig kvart i tio på kvällen, vardag som helg för att orka.
Jag är så sjukt trött på att aldrig få sova längre än till klockan fem på morgonen. Jag kan ta att man får vakna och gå upp till barnen någon gång på natten, men att tvingas vakna klockan fem varje jäkla dag. Det är inte roligt. Det är inte humant. Jag inbillar mig att det hade känts mer ok om det var klockan sex.
JAG ÄR SÅ TRÖTT!
Nämnde jag att jag gillar att ha fått en chans att lära mig ett jobb som faktiskt gör skillnad? Att jag är SÅ glad att barnen trivs på dagis? Att jag vet att småbarnsåren är rätt få? Att jag älskar mina barn över allt annat?
Jag är bara så sjukt jäkla trött....
lördag 22 november 2014
Tre veckor
Ååå vips så har jag varit tre veckor på nya jobbet! Det gick fort! Jag måste säga att det känns jättebra. Allt är väldigt nytt förstås och det är HUR mycket regler (& undantag) som helst att lära sig, men magkänslan är bra. Jag kan lära mig och jag tror att jag har ett varierat och intressant jobb att se fram emot. Allt är så bra planerat, man blir imponerad. Handledare, schemalagt undervisning, frågestunder, mentorer, webbaserade utbildningar, det märks att det är en stor arbetsplats.
Det är också väldigt skönt att vi är ett gäng (6 stycken) som börjat samtidigt, så att man är fler som inte kan nåt. Vi har jobbat mycket två & två eller tre & tre denna veckan, det funkar suveränt eftersom man inte kommer ihåg alla regler själv, men tillsammans har vi haft kläm på det mesta. Handledarna har gett oss mycket beröm, vilket såklart känns bra. De är ju vana vid att lära upp nyanställda, så det måste ju betyda nåt att de tycker vi är så noggranna och självständiga och duktiga.
Att kunna flexa är också otroligt skönt. Jag åker hemifrån strax innan halv sju & är på jobbet vid sju, vilket betyder att jag kan åka hemåt vid halv fyra för att hämta barnen tio över fyra ungefär. På så sätt undviker jag den värsta rusningstrafiken och även den dyraste taxan på trängselskatten. Att ha p-plats i garaget under jobbet är också väldigt skönt, bara att rulla in, parkera, ta hissen upp direkt.
Trött som sjutton är jag på kvällarna, det ska jag inte sticka under stol med. Men det är på nåt sätt helt OK iom att allt känns så bra. Jag har inte haft den där "ny på jobbet"-ångesten nåt alls. Fast vem vet, det kanske kommer när jag ska börja handlägga helt på egen hand...
Det enda som känns jobbigt är att jag måste skynda skynda med att fixa middag så fort jag & barnen kommit hem, vilket innebär att de hamnar framför TV:n och det finns ingen direkt tid att umgås & leka med dem på vardagar. Men det blir ju såklart bättre när de blir lite större och inte går & lägger sig vid sju.
Det är också väldigt skönt att vi är ett gäng (6 stycken) som börjat samtidigt, så att man är fler som inte kan nåt. Vi har jobbat mycket två & två eller tre & tre denna veckan, det funkar suveränt eftersom man inte kommer ihåg alla regler själv, men tillsammans har vi haft kläm på det mesta. Handledarna har gett oss mycket beröm, vilket såklart känns bra. De är ju vana vid att lära upp nyanställda, så det måste ju betyda nåt att de tycker vi är så noggranna och självständiga och duktiga.
Att kunna flexa är också otroligt skönt. Jag åker hemifrån strax innan halv sju & är på jobbet vid sju, vilket betyder att jag kan åka hemåt vid halv fyra för att hämta barnen tio över fyra ungefär. På så sätt undviker jag den värsta rusningstrafiken och även den dyraste taxan på trängselskatten. Att ha p-plats i garaget under jobbet är också väldigt skönt, bara att rulla in, parkera, ta hissen upp direkt.
Trött som sjutton är jag på kvällarna, det ska jag inte sticka under stol med. Men det är på nåt sätt helt OK iom att allt känns så bra. Jag har inte haft den där "ny på jobbet"-ångesten nåt alls. Fast vem vet, det kanske kommer när jag ska börja handlägga helt på egen hand...
Det enda som känns jobbigt är att jag måste skynda skynda med att fixa middag så fort jag & barnen kommit hem, vilket innebär att de hamnar framför TV:n och det finns ingen direkt tid att umgås & leka med dem på vardagar. Men det blir ju såklart bättre när de blir lite större och inte går & lägger sig vid sju.
måndag 27 oktober 2014
Sista veckan hemma
Idag är det måndag. Nästa måndag börjar jag på mitt nya jobb! Mindre än en vecka kvar hemma alltså. Spännande och lite nervöst. Men mest spännande. Jag har fått löst det med hyrd parkering vid nya jobbet, det känns skönt, att åka kollektivt skulle tyvärr blivit ohållbart i längden eftersom det tar så mycket längre tid.
Sista veckan som arbetslös skulle jag ge järnet, träna varje dag & gå ner maximalt var tanken. Jo, men tjena.... Eller också kan man ju se till att bli förkyld istället så att man har ont i huvet, halsen och har noll ork för att träna..
Idag har jag och barnen varit på öppna förskolan i Onsala iaf, det var uppskattat. Men jösses så mycket folk det var där! Höstlov och halvkasst väder. Elin gjorde en jättefin halloweenlykta.
Imorrn är det studiedag på förskolan och jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på. Vädret ska bli bättre iaf, så vi får ge oss ut och leka. På kvällen ska jag träffa Meeri, Lena och Heidi, mina goa fd jobbarkompisar, det ser jag verkligen fram emot.
Sista veckan som arbetslös skulle jag ge järnet, träna varje dag & gå ner maximalt var tanken. Jo, men tjena.... Eller också kan man ju se till att bli förkyld istället så att man har ont i huvet, halsen och har noll ork för att träna..
Idag har jag och barnen varit på öppna förskolan i Onsala iaf, det var uppskattat. Men jösses så mycket folk det var där! Höstlov och halvkasst väder. Elin gjorde en jättefin halloweenlykta.
Imorrn är det studiedag på förskolan och jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på. Vädret ska bli bättre iaf, så vi får ge oss ut och leka. På kvällen ska jag träffa Meeri, Lena och Heidi, mina goa fd jobbarkompisar, det ser jag verkligen fram emot.
måndag 20 oktober 2014
London på egen hand
Jag fick ett ryck för någon vecka sedan, jag vill passa på att göra något speciellt innan jag börjar jobba, medans barnen fortfarande är på förskolan. Insåg att jag bara hade en vecka på mig. Funderade på att hälsa på Emma & Loa i Paris, men det fanns nåt som lockade mer; London. Såklart. Staden jag älskar. Men inte varit tillbaks till på 17 (!) år.... Frågade Emma, men hon kunde inte. Hade helst åkt med Magnus och fått visat upp "mitt" London för honom, men den möjligheten fanns inte. Kanske nästa gång. Bokade flyg & hotell två nätter och började så smått planera. Kände mig lite knäpp som åkte själv, fast bara lite. Jag har ju inget emot att vara själv. Jag är lite flygrädd, men det enda jag vill då är att vara ifred, inte prata med någon.. Att gå på stan själv innebär att man får titta på det som är intressant för mig, stanna precis så länge eller så kort tid man vill på varje ställe och slippa titta på sånt som inte intresserar mig.
I onsdags bar det av. Hade köpt en ny pocket att läsa på planet & den höll mig sysselsatt hela resan, inte ett dugg rädd. :-) Inga problem att hitta till transfertåg eller hotell. Det kändes bara SÅ kul att äntligen vara där. Mitt hotellrum var egentligen en förklädd garderob, en smal, L-formad gång, men det gjorde mig inte ett dugg, det var svalt & tyst & jag hade inget emot att gå ner en våning för att gå på toa och duscha. Var inte där så mycket ändå.
Jag kom fram till det jag ju redan visste. Jag älskar London! Jag verkligen stormtrivs i staden. Jag gillar hur det är ruffigt och halvsnett & vint & hur Londonborna tycker att det är fullständigt självklart att bygga hus så tätt på tågspåren att husen skakar varje gång ett tåg går förbi och "trädgården", dvs betongrutan utanför köksdörren bara är en ruta, med höga höga murar med utsikt mot just tågräls. Hur deras hus är vackra och utsmyckade på framsidan, mot gatan, medans baksidan ser ut som hej kom & hjälp mig. Hur det finns pubar överallt. Hur det luktar i tunnelbanan. Hur alla artigt undviker att titta på varann när man åker tunnelbana, trots att man sitter mittemot varann alternativt står tätt tätt bredvid varann och håller i samma stolpe för att inte ramla omkull. Hur enkelt det är att hitta överallt eftersom det alltid är så välskyltat. Hur alla är så artiga. Hur i stort sett varenda människa på trottoaren går lika fort som jag (förutom på de uppenbara turistställena såklart).
Jag hade skrivit en lista på saker jag ville göra och jag hann med allt på listan utom Harrods. Harrods var å andra sidan mest ditskrivet för att det kändes som nåt jag "skulle" göra. Varför vet jag inte. De andra ställena på min lista lockade betydligt mer. Archway där jag bodde och jobbade, Camden där jag var i stort sett varje helg under två år, Hyde Park där jag drömt om att vara en av de motionerande, Selfridges som jag längtat efter att utforska mer noga efter att ha älskat TV-serien. Hamley's där jag ville köpa fulla vagnar med leksaker till Elin & Axel... Dessutom hann jag med att upptäcka South Bank till fots, där jag aldrig varit innan och en riktig PÄRLA, Borough Market där doften av all mat inte ens går att beskriva! :-)
Jag njöt njöt njöt av att uppleva London igen och jag lovar att det inte dröjer lika länge innan jag åker dit igen. Det FÅR det inte göra!
I onsdags bar det av. Hade köpt en ny pocket att läsa på planet & den höll mig sysselsatt hela resan, inte ett dugg rädd. :-) Inga problem att hitta till transfertåg eller hotell. Det kändes bara SÅ kul att äntligen vara där. Mitt hotellrum var egentligen en förklädd garderob, en smal, L-formad gång, men det gjorde mig inte ett dugg, det var svalt & tyst & jag hade inget emot att gå ner en våning för att gå på toa och duscha. Var inte där så mycket ändå.
Jag kom fram till det jag ju redan visste. Jag älskar London! Jag verkligen stormtrivs i staden. Jag gillar hur det är ruffigt och halvsnett & vint & hur Londonborna tycker att det är fullständigt självklart att bygga hus så tätt på tågspåren att husen skakar varje gång ett tåg går förbi och "trädgården", dvs betongrutan utanför köksdörren bara är en ruta, med höga höga murar med utsikt mot just tågräls. Hur deras hus är vackra och utsmyckade på framsidan, mot gatan, medans baksidan ser ut som hej kom & hjälp mig. Hur det finns pubar överallt. Hur det luktar i tunnelbanan. Hur alla artigt undviker att titta på varann när man åker tunnelbana, trots att man sitter mittemot varann alternativt står tätt tätt bredvid varann och håller i samma stolpe för att inte ramla omkull. Hur enkelt det är att hitta överallt eftersom det alltid är så välskyltat. Hur alla är så artiga. Hur i stort sett varenda människa på trottoaren går lika fort som jag (förutom på de uppenbara turistställena såklart).
Jag hade skrivit en lista på saker jag ville göra och jag hann med allt på listan utom Harrods. Harrods var å andra sidan mest ditskrivet för att det kändes som nåt jag "skulle" göra. Varför vet jag inte. De andra ställena på min lista lockade betydligt mer. Archway där jag bodde och jobbade, Camden där jag var i stort sett varje helg under två år, Hyde Park där jag drömt om att vara en av de motionerande, Selfridges som jag längtat efter att utforska mer noga efter att ha älskat TV-serien. Hamley's där jag ville köpa fulla vagnar med leksaker till Elin & Axel... Dessutom hann jag med att upptäcka South Bank till fots, där jag aldrig varit innan och en riktig PÄRLA, Borough Market där doften av all mat inte ens går att beskriva! :-)
Jag njöt njöt njöt av att uppleva London igen och jag lovar att det inte dröjer lika länge innan jag åker dit igen. Det FÅR det inte göra!
 |
| Huset där Emma jobbade som au pair & jag därför sov över i många helger. |
 |
| The Shaftesbury Tavern, där jag jobbade. |
 |
| Selfridges |
 |
| The shard i bakgrunden |
 |
| Sightseeingbuss över Tower Bridge. |
 |
| Towern |
 |
| Jag hade verkligen tur med vädret! |
 |
| Lisebergshjulet kan ju slänga sig i väggen om man säger så... |
 |
 |
| Borough Market |
 |
| Godaste grillade ostmackan du kan tänka dig.... |
 |
| Kontraster |
 |
| Varmt & soligt i Camden |
 |
| Camden Lock |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)