Dagen efter

Anar ett mönster.  Jag vill hitta på en massa saker. Är ju rastlös. Igår åkte vi till Liseberg med barnen och var där i tre timmar. Jättekul och mysigt. Barnen var lyriska. Åkte alla möjliga attraktioner, dansade med lisebergskaniner och var jättegoa och glada. Man vill ju hitta på roliga saker när det är helg och vi kan umgås hela familjen.  Idag är jag jätte, jätte jättetrött...ögonen är svullna och grusiga och ljudkänsligheten värre.
Precis som efter 40-årsfirandet. Det gick bra så länge jag bara körde på, dagen efter....krasch.
Det är svårt att vila....

Tecken?

Jag har lovat mig själv att komma ut på en promenad varje dag. Idag hade jag inte fått gjort det, så när Magnus frågade om jag skulle gå ut  när barnen skulle lägga sig ville jag verkligen det. Det såg dessutom ut att vara uppehåll.

Jag gick ner till Smarholmen. Havet var djupgrönt och svart och det blåste rejält. Himlen var ljus, med ett svart "lock" rakt västerut. Det var så vackert att jag satte mig på en klippa och bara andades.
Reste mig upp och  gick vidare efter en stund. Hann bara gå nån minut innan det svarta locket öppnade sig och regnet öste ned, från sidan. Helt ljuvligt befriande! Log för mig själv. Gick förbi en häck med lila syrener och kunde inte motstå att ta tag i en kvist och lukta på en av blommorna.

Svängde upp på vägen med ryggen mot havet och där fanns en helt underbar regnbåge! Promenerade mot regnbågens mitt tills den plötsligt var borta igen.

Kan inte annat än att le åt naturen och dess sätt att tala om för mig att efter mörka moln och regn kommer det en regnbåge i de vackraste färger! Det måste ju gälla livet också eller hur? Att det mörka och tunga kan leda till något nytt och vackert.

sjukskriven

Trött ja....
Jag skrev ju att jag var det i mitt förra inlägg...vilket var ett tag sedan.
Det har inte blivit bättre direkt. Men det har blivit sämre. Tyvärr.

I tisdags fick jag besked från läkaren att jag blir sjukskriven fram till semestern, alltså i sex veckor, för utmattningssymtom. Jag blev tvungen att gå hem från jobbet förra tisdagen, det gick inte att vara kvar. Allt snurrade, jag var yr, kallsvettig och illamående. Så jag åkte hem och grät. Och grät och grät och grät. Fattade inte riktigt vad det var som hände. Visste bara att jag måste därifrån och hem.

Stressad har jag ju känt mig i evigheter, egentligen ända sedan jag blev uppsagd för ganska precis ett år sedan. Stressen över att vara arbetslös, stressen över att söka jobb efter jobb efter jobb utan att få napp. Sedan när jag väl fick jobb, först stressen över att vara ny, allt man skulle lära sig osv...och efter hand stressen över att inte trivas med arbetet. Självklart förstår jag att stress påverkar, men jag har inte känt mig SÅ stressad att jag inte trott mig kunna hantera det.

Sedan gick det upp för mig. Det måste ju vara så att min hypotyreos blivit sämre! Alla symtom har ju funnits där, men blivit värre och värre. Tröttheten, känslan av att alltid bara göra det mest nödvändiga, att hela tiden längta efter stunden då jag får vara själv, utan ljud runt mig... Tanken att "sen" när jag är pigg igen, då ska jag...fast känslan av pigghet aldrig infinner sig. Jag är alltid trött. Jag sätter mig alltid i soffan när barnen väl är lagda för kvällen. Jag önskar att jag som Magnus kände orken att ta tag i något i trädgården eller inne, men orken finns inte.

Det känns som att jag har bomull bakom ögonlocken, så trögt är det att blinka.

Jag är extremt ljudkänslig. Det är som att jag har ett ständigt susande i öronen, som när det blir mer ljudligt runt omkring mig övergår i ett ringande som gör att det känns som hela huvudet skakar. Allra värst är barns ljud, oavsett om de är glada eller ledsna eller arga. Leker Elin och Axel och pratar och stojar samtidigt så hör jag knappt vad de säger för allt oväsen i mitt huvud. Fruktansvärt.

Jag har vansinnigt svårt att koncentrera mig. Jag bara kan inte hålla fokus liksom. Tankarna vandrar iväg gång på gång och jag tappar tråden. Oavsett vad det är jag gör. Jag kan öppna munnen för att säga något och innan jag börjat prata glömma av vad det var jag skulle säga. Ohållbart på jobbet såklart, men även skitjobbigt annars.

Jag blir irriterad väldigt lätt och väldigt fort, det går ut över min familj. Jag snäser och jag hör själv hur hemskt det låter.

Nästan varje morgon när jag vaknar har jag ont i halsen. Så där som man har när man håller på att bli förkyld ni vet. Fast det blir jag oftast inte. Svårt att veta vilka av gångerna det "bara" är hypotyreosen.

Jag har ont i ryggen och ont i svanskotan och ont i fötterna, speciellt på morgonen och kvällen, jag är stel och har sköra naglar och torr hud. Jag tycker det är ansträngande att prata högt, speciellt att läsa högt ur en bok är skitjobbigt, det går liksom trögt och känns som att jag läser i slow motion.

Jag vill bara vara ifred, har väldigt liten lust att umgås med någon alls. Detta inkluderar min familj, vilket skrämmer mig mest. Jag har aldrig varit en människa som trivs med massa folk runt omkring mig jämt, men när jag föredrar att vara själv framför att vara med Magnus, Elin och Axel, då är det något som är fel.

Jag som alltid varit så varm av mig fryser nu för det mesta. Jag är kall om händer och fötter, även om jag har mycket på mig.

Jag borde stått på mig. Jag borde inte accepterat att läkarna tyckte att mina värden ju ligger inom referens. Jag sa ju till dem att jag inte mådde som innan hypotyreosen, men efter flera provtagningar tänkte jag att ja ja, det blir väl bättre med tiden, och slutade be om utredning. Det blev alltså inte bättre, det blev sämre.

Om det beror på stressen vet jag inte, men jag tror faktiskt det. Jag har läst mig till att långvarig stress kan slå ut kroppens förmåga att tillgodogöra sig Levaxinet. Då är det klart att man blir sämre.
Dessutom har min struma växt den senaste tiden. Jag har inte velat tänka på det, skjutit undan tanken och undvikt att titta på halsen. Men den har växt och det syns tydligt. Dessutom känner jag ett obehag i halsen när jag sväljer, för att inte tala om när nåt av barnen kommer åt och trycker på halsen.

Läkaren berättade att de prover som var klara (T4, T3, TSH och järn) var inom referensvärdet. Hon ville skriva ut antidepressiv medicin till mig. Jag vill inte har det. Jag anser inte att jag är deprimerad. Utav vad jag kan läsa mig till så är alla mina symtom klockrena för just hypotyreos. Hon sade att de även var symtom för depression. Det vet jag inte så mycket om, jag har inte läst på om depression. Jag får väl göra det. Jag tackade i alla fall nej till depressiva eftersom jag även läst att de kan förvärra hela situationen med hypotyreosen. Jag är glad och stolt över att jag avböjde.
Hon ansåg att antidepressiva kunde fungera som ett gips om man brutit ett ben. Ett stöd för att komma tillbaka. Men jag vill inte riskera att bli ännu mer avtrubbad. Jag vill att man går till botten med varför jag mår som jag mår. Jag vill att läkarna inser att man får väl behandla utifrån hur jag mår och inte utifrån att jag ligger inom referensvärdena. Det finns massor med forskning om att många patienter mår som bäst när de fått pressat ner TSH ytterligare.

Jag ska på återbesök till vårdcentralen den 2 juli, till en ny läkare. Remiss är skickad till endokrinolog. Nu jäklar, hoppas jag på att detta leder till något denna gången. Jag ska vara stark och stå på mig.