|
Axel någon dryg timme gammal |
Jag började känna av värkar på måndag eftermiddag, vid
fyratiden ungefär. Kanske var det för att jag & Elin varit på ”Nynna,
gunga, sjunga” & jag dansat så mycket jag orkat med henne, lyft henne över
huvudet massa gånger osv… Hur som helst
så ringde jag & förvarnade mamma & Magnus samtidigt som jag lagade
middagen att det kan nog hända att det är på gång. Hade dessutom fått massa
flytningar som då också blivit blodblandade.
Vi lämnade Elin hos mormor & morfar vid sju ungefär
& åkte hemåt för att packa ihop det sista & se om det kändes som att
det var dags att åka ner. Värkarna kom tätare & gjorde ganska ont, så jag
ringde ner & sen åkte vi. Väl nere på förlossningen i Varberg kom värkarna
ganska tätt & gjorde ganska ont. Jag blev undersökt, men hade inte öppnat
mig mer än 1,5 cm. CTG gjordes & det såg bra ut. Barnmorskan föreslog att
jag skulle få morfin & alvedon för att kunna vila lite, eftersom hon inte
trodde det var dags än. Jag lade mig i sängen & Magnus på den minimala
soffan & så låg vi där & slumrade mellan 24.00 & 06.00 ungefär.
Värkarna kom glesare & kändes inte alls mycket. Så fort jag reste mig upp
för att gå på toa så kändes de mer.
På morgonen (BF) frågade jag hur gör vi nu? &
barnmorskan rekommenderade att vi åkte hem, alternativt gick ut på stan &
så var det bara att hoppas på att det skulle sätta igång. Snopet! Vi bestämde
oss för att åka hem. Elin fick vara kvar hos mormor & morfar medan vi var
hemma & vilade, sov några timmar både jag & Magnus. På eftermiddagen hade
fortfarande inte nåt mer hänt & jag kände mig uppgiven. Saknade Elin
massor, så vi hämtade hem henne några timmar & lekte med henne. Försökte
låtsas som ingenting, men när jag fick värkar & andades mig igenom dem så
säger gullungen med ett lite oroat ansiktsuttryck ”Mamma blåser?” Åh vad jag
älskar den ungen!
På kvällen fick Elin åka tillbaks till mormor & morfar
för säkerhets skull. Vi visste ju inte om vi skulle behöva åka ner mitt i
natten. Det behövde vi inte, låg istället här hemma i vår egen säng, jag
andades mig igenom värkarna, som kom oregelbundet, 6-13 minuter emellan. De gjorde mer ont än under dagen, men jag
lyckades ändå slumra till mellan de flesta.
Vid strax innan sex på onsdagsmorgonen ville jag inte vara hemma längre, så vi gav
oss av ner till Varberg igen. CTG kopplades & dagens barnmorska kom in så
fort hon gått på sitt skift. Jag undersöktes & var nu öppen ca 3 cm, så då
var förlossningsarbetet igång & vi fick stanna. Så skönt. Hon frågade om
jag ville bada & jag tänkte varför inte? Så då tappades det stora
jättekaret upp som vi sett på visningsrundan av förlossningen innan Elin. Det
var ljuvligt att krypa ner i det nästan för varma vattnet, en stund, sen blev
det just FÖR varmt & det kändes som jag kokade. Skönt för molvärken, men
hemskt under värkarna. Badade nog 45 min ungefär innan jag gick upp & det
var dags för CTG igen. Låg kopplad till CTG:n en halvtimme, ville upp &
röra på mig. Barnmorskan kom in & var inte nöjd med Pärlans reaktioner på
mina värkar, CTG:n fick sitta kvar… Jag ville verkligen upp & röra mig
& blev orolig, varför var inte kurvan OK? Vi såg ju att hans puls låg
ungefär som tidigare mätningar. Kändes iaf som att jag ”satt fast” i sängen en
evighet innan jag fick komma upp. Fick in en sån där hög ”gåstol” att hänga på,
försökte vanka runt, läsa lite. En stund senare kom barnmorskan in igen &
sa att de tyckte det var dags att ta hål på hinnorna så att de kunde fästa en
sån där elektrod eller vad det är direkt på Pärlans huvud, för att bättre ha
koll på hjärtljuden. Ner i sängen igen & efter lite bändande & trixande
så poff gick vattnet, i massor. Frågade Magnus om det var missfärgat, men det
tyckte han inte (Läste sen i journalen att det var kraftigt missfärgat av mekonium).
Upp & stå igen & jag bad Magnus hämta lite kaffe vilket personalen
tyckte var väldigt lustigt tydligen, de hade aldrig varit med om att någon bett
om kaffe när man födde barn… Hur som helst så smakade kaffet inte alls gott
& sen började det plötsligt gå undan & göra väldigt ont. Det tog bara
en liten stund så fick vi ringa på dem & be om lustgas. Oh så skönt att
äntligen få nån smärtlindring! Funkade bra med lustgasen en stund, men det
gjorde mer & mer ont & efter att ha velat fram & tillbaka nån värk
eller två så ringde jag igen & bad om EDA. Jag ville verkligen inte att det
skulle stanna av, men jag ville heller inte vara HELT färdig när Pärlan kommit
ut, så det kändes som det vettiga alternativet. Barnmorskan kom in igen & ville
undersöka mig för att se HUR fort det gått. Konstaterade att det gått undan
& att jag var öppen 8 cm. Hon rekommenderade ryggmärgsbedövning, som varar
i ca 2 h istället för EDA, som man kan fylla på, för hon ansåg att två timmar
borde räcka. Det lät härligt i mina öron, skulle Pärlan verkligen vara ute om
lite mer än två timmar?
|
Min vän lustgasen |
Klockan var nu ca 12.30. Ryggmärgsbedövningen lades &
började verka direkt. Vilken underbar känsla! Låg i sängen & kunde slappna
av. Kunde prata & skoja med Magnus. Sms:ade mamma & talade om hur det gick.
Uppdaterade tjejerna i min underbara mammagrupp. Det kliade nåt rent helvetiskt
överallt på kroppen, men det var ingenting ändå. Kände värkarna, men bara att
de kom, inte hur ont de gjorde, inte innan de började trycka på nedåt vill
säga. För det gjorde det ganska fort.
Barnmorskan instruerade mig att inte krysta, men heller inte hålla emot som jag
gjorde i början. Fick ställa mig på knä i sängen, lutad mot den uppfällda
huvudänden. En sköterska & sen Magnus tryckte allt vad de kunde på svanskotan
under värkarna & jag andades krampaktigt lustgas igen. Sen var det dags att
krysta helt plötsligt & jag skulle vända på mig i sängen. Ha ha, det var
nog det värsta på hela förlossningen, det gjorde så ont att jag fick
fullständig panik & skrek att jag kan inte, jag vägrar vända på mig… Men
det gick tillslut. & så krystade jag, fick inte tillräckligt med kraft i
värkarna, tror det sattes värkstimulerande också. Krystade allt vad jag kunde
& nån ropade nåt om barnläkare & jag fick panik men gjorde mitt bästa för
att fortsätta & uppfattade inte riktigt allt omkring mig (Ögonen hårt
igenknipna). Men rätt som det var kände jag hur bebis slank ut & jag höll
andan & väntade. Väntade & väntade på att det skulle höras något, ett
andetag, ett skrik. Kändes som en evighet, men det var det såklart inte &
barnmorskan sa att det såg så bra ut & frågade Magnus om han såg vad det
var för kön. Sen så skrek Pärlan till & jag andades ut. Sen fick jag upp
honom på mitt bröst, vår fine lille kille. 15.43 föddes han.
Han såg så liten ut
tyckte jag! Jag såg förskräckt att han var alldeles blå & frågade varför.
Barnmorskan förklarade att han hade blivit stasad, dvs huvudet kommit ut, men
sen tog värken slut & han blev sittande där, så de hade fått dra ut honom
utan någon värk. Det blåa skulle försvinna inom något dygn sade de & det
försvann på några timmar. Magnus fick klippa navelsträngen. Proverna de tog
ifrån den visade inte på några komplikationer heller.
Jag väntade & fasade för det här med moderkakan såklart.
De klämde på min mage & det gjorde vansinnigt ont. Fick tydliga
instruktioner om att krysta & ta i samtidigt som de hängde mig på magen.
& plötsligt lossnade den! De undersökte moderkakan noga, så att den var hel
& inte skulle orsaka nån blödning, för det var jag ju livrädd för såklart.
Men allt såg bra ut! Lättnaden var total när jag insåg att jag skulle få stanna
där hos Magnus & Axel, att jag inte behövde rullas iväg & sövas. Nu kom
tårarna & jag var så fullständigt lycklig!
|
Överlycklig nybliven tvåbarnsmamma! |
|
Firar med fika |
Under timmen som gick sedan fick vi in vår fina bricka med flagga,
skumpa, mackor & varm choklad & jag hann med att gå upp & duscha. Vilken
känsla det var att kunna gå iväg direkt & ta en dusch utan att hålla på att
svimma av det. Vid kvart i sex ungefär bar det av in till den helt nybyggda BB-avdelningen
vägg i vägg.
Där stannade jag & Axel
tills lördag mitt på dagen. Magnus stannade med oss första natten, men var sen
hemma med Elin som fick komma & hälsa på sin lillebror på torsdagen &
sen igen tillsammans med farmor & farfar på fredagen. Hon var så söt &
förväntansfull & blyg på en gång våran lilla tjej. Hon klappade lillebror
så fint på huvudet. Sen var det roligaste att springa i korridorerna & att
trycka på fjärrkontrollen till sjukhussängen… På torsdag kväll fick jag &
Axel besök av mormor & morfar som säkert var väldigt glada över att de var
friska den här gången så att de kunde komma ner & se underverket fort.
|
Elin klappar lillebror när de ses för första gången |
|
Gungar gungstol tillsammans |
|
Elin, farfar & farmor på besök |
|
Titta lillebror! |
|
Elin hjälper till att köra lillebror |
BB-avdelningen var väldigt fin, allt var så nytt &
fräscht, med bara familjerum där det fanns både eget badrum & TV & där
jag sov riktigt förvånansvärt gott alla
tre nätterna. Otrolig skillnad från sist, då jag tvingades dela rum med en tjej
som snarkade hur högt som helst & vars bebis skrek typ konstant. Dessutom
skramlade det utifrån korridoren hela tiden. Här var det bara jag & Axel,
det var tyst & stilla & lugnt. Vi njöt av lugnet & bara lärde känna
varann. Skulle väl inte kalla mig rutinerad, men man känner inte alls samma oro
& nervositet som med första barnet.
|
Dags för hemfärd, samma overall som Elin hade |
|
Försvinner nästan i babyskyddet |
Nu är vi hemma sedan några dagar & allt flyter på.
Första dagen hemma var jobbig, jag hade ont, överallt kändes det som, plus att
min förkylning blommat upp igen & jag hade jätteont i halsen & hostade
hela tiden. Nu mår jag bättre, både kroppsligt efter förlossningen & så har
förkylningen förhoppningsvis börjat ge med sig lite, även om jag fortfarande
har ont i halsen, snorar & hostar. Magnus har jobbat halvdagar, medan Elin
är på dagis & det har fungerat bra. Jag är helt bekväm med att vara själv
hemma med Axel, men stunderna med två barn samtidigt känns lite mer läskiga,
även om det också gått riktigt bra hittills. Men jag vill kunna dalta extra med
Elin för att hon inte ska känna sig åsidosatt & jag vill kunna ge henne
uppmärksamhet & leka med henne & det är svårt att kombinera med
amningen av Axel. Men jag kommer nog in i det ganska fort hoppas jag.
|
Elin välkomnar lillebror hem |
|
Tittar förundrat på lille Axel |
Elin var ju hos mormor & morfar flera dagar i & med
att det började som det gjorde & hon fick dessutom stanna hemma ifrån dagis
eftersom det gick magsjuka & vi verkligen inte ville ha hem det de första
dagarna. Att bo där (vilket hon tyckte var jättekul), att sova borta, att mamma
inte var hemma osv… hennes rutiner ruckades totalt & hon var riktigt svår
att få att sova några nätter. Men nu verkar hon ha kommit tillbaks till sin ”hemmatrygghet”
& hon tar alltihop jättebra, även om jag märker att hon blir sotis när jag
ammar Axel. Inte alls konstigt, det är en stor omställning för henne, men jag
är säker på att hon kommer bli världens bästa storasyster! Det insåg jag första
gången på BB när hon stolt tittade på honom & utbrast ”lillebjoj Assel!”
Gulle!