Axels förlossning & tid på BB

Axel någon dryg timme gammal

Jag började känna av värkar på måndag eftermiddag, vid fyratiden ungefär. Kanske var det för att jag & Elin varit på ”Nynna, gunga, sjunga” & jag dansat så mycket jag orkat med henne, lyft henne över huvudet massa gånger osv…  Hur som helst så ringde jag & förvarnade mamma & Magnus samtidigt som jag lagade middagen att det kan nog hända att det är på gång. Hade dessutom fått massa flytningar som då också blivit blodblandade.

Vi lämnade Elin hos mormor & morfar vid sju ungefär & åkte hemåt för att packa ihop det sista & se om det kändes som att det var dags att åka ner. Värkarna kom tätare & gjorde ganska ont, så jag ringde ner & sen åkte vi. Väl nere på förlossningen i Varberg kom värkarna ganska tätt & gjorde ganska ont. Jag blev undersökt, men hade inte öppnat mig mer än 1,5 cm. CTG gjordes & det såg bra ut. Barnmorskan föreslog att jag skulle få morfin & alvedon för att kunna vila lite, eftersom hon inte trodde det var dags än. Jag lade mig i sängen & Magnus på den minimala soffan & så låg vi där & slumrade mellan 24.00 & 06.00 ungefär. Värkarna kom glesare & kändes inte alls mycket. Så fort jag reste mig upp för att gå på toa så kändes de mer. 

På morgonen (BF) frågade jag hur gör vi nu? & barnmorskan rekommenderade att vi åkte hem, alternativt gick ut på stan & så var det bara att hoppas på att det skulle sätta igång. Snopet! Vi bestämde oss för att åka hem. Elin fick vara kvar hos mormor & morfar medan vi var hemma & vilade, sov några timmar både jag & Magnus. På eftermiddagen hade fortfarande inte nåt mer hänt & jag kände mig uppgiven. Saknade Elin massor, så vi hämtade hem henne några timmar & lekte med henne. Försökte låtsas som ingenting, men när jag fick värkar & andades mig igenom dem så säger gullungen med ett lite oroat ansiktsuttryck ”Mamma blåser?” Åh vad jag älskar den ungen!

På kvällen fick Elin åka tillbaks till mormor & morfar för säkerhets skull. Vi visste ju inte om vi skulle behöva åka ner mitt i natten. Det behövde vi inte, låg istället här hemma i vår egen säng, jag andades mig igenom värkarna, som kom oregelbundet, 6-13 minuter emellan.  De gjorde mer ont än under dagen, men jag lyckades ändå slumra till mellan de flesta.  Vid strax innan sex på onsdagsmorgonen  ville jag inte vara hemma längre, så vi gav oss av ner till Varberg igen. CTG kopplades & dagens barnmorska kom in så fort hon gått på sitt skift. Jag undersöktes & var nu öppen ca 3 cm, så då var förlossningsarbetet igång & vi fick stanna. Så skönt. Hon frågade om jag ville bada & jag tänkte varför inte? Så då tappades det stora jättekaret upp som vi sett på visningsrundan av förlossningen innan Elin. Det var ljuvligt att krypa ner i det nästan för varma vattnet, en stund, sen blev det just FÖR varmt & det kändes som jag kokade. Skönt för molvärken, men hemskt under värkarna. Badade nog 45 min ungefär innan jag gick upp & det var dags för CTG igen. Låg kopplad till CTG:n en halvtimme, ville upp & röra på mig. Barnmorskan kom in & var inte nöjd med Pärlans reaktioner på mina värkar, CTG:n fick sitta kvar… Jag ville verkligen upp & röra mig & blev orolig, varför var inte kurvan OK? Vi såg ju att hans puls låg ungefär som tidigare mätningar. Kändes iaf som att jag ”satt fast” i sängen en evighet innan jag fick komma upp. Fick in en sån där hög ”gåstol” att hänga på, försökte vanka runt, läsa lite. En stund senare kom barnmorskan in igen & sa att de tyckte det var dags att ta hål på hinnorna så att de kunde fästa en sån där elektrod eller vad det är direkt på Pärlans huvud, för att bättre ha koll på hjärtljuden. Ner i sängen igen & efter lite bändande & trixande så poff gick vattnet, i massor. Frågade Magnus om det var missfärgat, men det tyckte han inte (Läste sen i journalen att det var kraftigt missfärgat av mekonium). Upp & stå igen & jag bad Magnus hämta lite kaffe vilket personalen tyckte var väldigt lustigt tydligen, de hade aldrig varit med om att någon bett om kaffe när man födde barn… Hur som helst så smakade kaffet inte alls gott & sen började det plötsligt gå undan & göra väldigt ont. Det tog bara en liten stund så fick vi ringa på dem & be om lustgas. Oh så skönt att äntligen få nån smärtlindring! Funkade bra med lustgasen en stund, men det gjorde mer & mer ont & efter att ha velat fram & tillbaka nån värk eller två så ringde jag igen & bad om EDA. Jag ville verkligen inte att det skulle stanna av, men jag ville heller inte vara HELT färdig när Pärlan kommit ut, så det kändes som det vettiga alternativet. Barnmorskan kom in igen & ville undersöka mig för att se HUR fort det gått. Konstaterade att det gått undan & att jag var öppen 8 cm. Hon rekommenderade ryggmärgsbedövning, som varar i ca 2 h istället för EDA, som man kan fylla på, för hon ansåg att två timmar borde räcka. Det lät härligt i mina öron, skulle Pärlan verkligen vara ute om lite mer än två timmar? 

Min vän lustgasen

Klockan var nu ca 12.30. Ryggmärgsbedövningen lades & började verka direkt. Vilken underbar känsla! Låg i sängen & kunde slappna av. Kunde prata & skoja med Magnus. Sms:ade mamma & talade om hur det gick. Uppdaterade tjejerna i min underbara mammagrupp. Det kliade nåt rent helvetiskt överallt på kroppen, men det var ingenting ändå. Kände värkarna, men bara att de kom, inte hur ont de gjorde, inte innan de började trycka på nedåt vill säga.  För det gjorde det ganska fort. Barnmorskan instruerade mig att inte krysta, men heller inte hålla emot som jag gjorde i början. Fick ställa mig på knä i sängen, lutad mot den uppfällda huvudänden. En sköterska & sen Magnus tryckte allt vad de kunde på svanskotan under värkarna & jag andades krampaktigt lustgas igen. Sen var det dags att krysta helt plötsligt & jag skulle vända på mig i sängen. Ha ha, det var nog det värsta på hela förlossningen, det gjorde så ont att jag fick fullständig panik & skrek att jag kan inte, jag vägrar vända på mig… Men det gick tillslut. & så krystade jag, fick inte tillräckligt med kraft i värkarna, tror det sattes värkstimulerande också. Krystade allt vad jag kunde & nån ropade nåt om barnläkare & jag fick panik men gjorde mitt bästa för att fortsätta & uppfattade inte riktigt allt omkring mig (Ögonen hårt igenknipna). Men rätt som det var kände jag hur bebis slank ut & jag höll andan & väntade. Väntade & väntade på att det skulle höras något, ett andetag, ett skrik. Kändes som en evighet, men det var det såklart inte & barnmorskan sa att det såg så bra ut & frågade Magnus om han såg vad det var för kön. Sen så skrek Pärlan till & jag andades ut. Sen fick jag upp honom på mitt bröst, vår fine lille kille. 15.43 föddes han.

Han såg så liten ut tyckte jag! Jag såg förskräckt att han var alldeles blå & frågade varför. Barnmorskan förklarade att han hade blivit stasad, dvs huvudet kommit ut, men sen tog värken slut & han blev sittande där, så de hade fått dra ut honom utan någon värk. Det blåa skulle försvinna inom något dygn sade de & det försvann på några timmar. Magnus fick klippa navelsträngen. Proverna de tog ifrån den visade inte på några komplikationer heller. 

Jag väntade & fasade för det här med moderkakan såklart. De klämde på min mage & det gjorde vansinnigt ont. Fick tydliga instruktioner om att krysta & ta i samtidigt som de hängde mig på magen. & plötsligt lossnade den! De undersökte moderkakan noga, så att den var hel & inte skulle orsaka nån blödning, för det var jag ju livrädd för såklart. Men allt såg bra ut! Lättnaden var total när jag insåg att jag skulle få stanna där hos Magnus & Axel, att jag inte behövde rullas iväg & sövas. Nu kom tårarna & jag var så fullständigt lycklig! 

Överlycklig nybliven tvåbarnsmamma!

Firar med fika

Under timmen som gick sedan fick vi in vår fina bricka med flagga, skumpa, mackor & varm choklad & jag hann med att gå upp & duscha. Vilken känsla det var att kunna gå iväg direkt & ta en dusch utan att hålla på att svimma av det. Vid kvart i sex ungefär bar det av in till den helt nybyggda BB-avdelningen vägg i vägg. 

Där stannade jag & Axel tills lördag mitt på dagen. Magnus stannade med oss första natten, men var sen hemma med Elin som fick komma & hälsa på sin lillebror på torsdagen & sen igen tillsammans med farmor & farfar på fredagen. Hon var så söt & förväntansfull & blyg på en gång våran lilla tjej. Hon klappade lillebror så fint på huvudet. Sen var det roligaste att springa i korridorerna & att trycka på fjärrkontrollen till sjukhussängen… På torsdag kväll fick jag & Axel besök av mormor & morfar som säkert var väldigt glada över att de var friska den här gången så att de kunde komma ner & se underverket fort. 

Elin klappar lillebror när de ses för första gången

Gungar gungstol tillsammans

Elin, farfar & farmor på besök

Titta lillebror!

Elin hjälper till att köra lillebror

BB-avdelningen var väldigt fin, allt var så nytt & fräscht, med bara familjerum där det fanns både eget badrum & TV & där jag sov riktigt förvånansvärt  gott alla tre nätterna. Otrolig skillnad från sist, då jag tvingades dela rum med en tjej som snarkade hur högt som helst & vars bebis skrek typ konstant. Dessutom skramlade det utifrån korridoren hela tiden. Här var det bara jag & Axel, det var tyst & stilla & lugnt. Vi njöt av lugnet & bara lärde känna varann. Skulle väl inte kalla mig rutinerad, men man känner inte alls samma oro & nervositet som med första barnet.

Dags för hemfärd, samma overall som Elin hade

Försvinner nästan i babyskyddet

 Nu är vi hemma sedan några dagar & allt flyter på. Första dagen hemma var jobbig, jag hade ont, överallt kändes det som, plus att min förkylning blommat upp igen & jag hade jätteont i halsen & hostade hela tiden. Nu mår jag bättre, både kroppsligt efter förlossningen & så har förkylningen förhoppningsvis börjat ge med sig lite, även om jag fortfarande har ont i halsen, snorar & hostar. Magnus har jobbat halvdagar, medan Elin är på dagis & det har fungerat bra. Jag är helt bekväm med att vara själv hemma med Axel, men stunderna med två barn samtidigt känns lite mer läskiga, även om det också gått riktigt bra hittills. Men jag vill kunna dalta extra med Elin för att hon inte ska känna sig åsidosatt & jag vill kunna ge henne uppmärksamhet & leka med henne & det är svårt att kombinera med amningen av Axel. Men jag kommer nog in i det ganska fort hoppas jag.

Elin välkomnar lillebror hem

Tittar förundrat på lille Axel

Elin var ju hos mormor & morfar flera dagar i & med att det började som det gjorde & hon fick dessutom stanna hemma ifrån dagis eftersom det gick magsjuka & vi verkligen inte ville ha hem det de första dagarna. Att bo där (vilket hon tyckte var jättekul), att sova borta, att mamma inte var hemma osv… hennes rutiner ruckades totalt & hon var riktigt svår att få att sova några nätter. Men nu verkar hon ha kommit tillbaks till sin ”hemmatrygghet” & hon tar alltihop jättebra, även om jag märker att hon blir sotis när jag ammar Axel. Inte alls konstigt, det är en stor omställning för henne, men jag är säker på att hon kommer bli världens bästa storasyster! Det insåg jag första gången på BB när hon stolt tittade på honom & utbrast ”lillebjoj Assel!” Gulle!