vecka 39!

& visst börjar det kännas att det närmar sig nu. Får konstiga "ontiga" attacker här & där, fler & fler sammandragningar. Det är en hisnande känsla att tänka att Knodden lika gärna kan vara redo att komma ut imorgon som om två veckor... Är vi redo? Kan man vara redo? Samtidigt känner jag ett lugn. Jag myser fortfarande varje gång jag känner hur h*n rör sig där inne, tycker synd om stackarn när h*n hickat en lång stund & tittar fortfarande lika förundrat på magen när den rör sig.

Blir jag nåt större? Tror inte det? Men det räcker å andra sidan mer än väl så här! ;-)