Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur orolig man kan bli av att inte känna en massa buffar inifrån magen med jämna mellanrum. Men jo då. Sjukt orolig. Har vant mig vid att Knodden tar det lugnt på förmiddagarna för att sen vakna till liv lite mer under eftermiddagarna & börja göra lite väsen av sig. Inte så mycket sparkar, men krumbuktningar, små böljande rörelser som riktigt tydligt talar om för mamma att "det är verkligen trångt här inne!" På kvällarna har det varit lite mer ändå, nån spark, mycket rörelse & jag njuter såklart i fulla drag då! Lika förundrad varenda gång jag känner hur h*n rör sig, jag älskar alla tecken på liv från våran älskling.
Men när det är lugnare än vanligt, DÅ jäklar, blir man orolig. Igår var en sån dag. Fastän jag mest satt & läste, surfade & tittade på TV & därför hade alla chanser att känna eller se magen röra sig så var det inte många tecken från Knodden. Visst, några små duttar kände jag, men man vill ju så mycket mer.
Lyckades göra Magnus orolig också på kvällen. Vi låg där med varsin hand på magen, knuffade lite, pratade med magen, han lade huvudet mot. Men näe... En liten rörelse... kanske, jag är osäker.
Funderade därför direkt i morse på om vi skulle åka in till MVC för att kolla. Jag var uppe vid strax efter sex & ringde. De ska ringa tillbaka fem över halv nio. Gick tillbaks & kröp ned i sängen igen & DÅ! :-) Då tyckte Knodden att det var dags att vakna. Såklart. :-) Gulle. Flera tydliga rörelser kände vi, bägge två. Och genast släppte oron. Nu känns det fullt tillräckligt att åka dit till den tid vi har bokad i morrn eftermiddag. Så jag får tala om det för barnmorskan som ringer om en stund. Jag har en känsla av att hon nog har varit med om det förut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar