Uppsagd

Igår fick jag ett hårt slag i huvudet. Jag blev uppsagd pga arbetsbrist. Jag borde kanske inte ha blivit förvånad,  men det blev jag....totalt överrumplad och chockad. Var tvungen att lämna rummet och kontoret direkt, och vandrade omkring i industriområdet storbölandes medan jag försökte få tag på Magnus och mamma i telefon.  Gick sen in och hämtade nycklar och väska och åkte hem. Tillbringade resten av dagen med att grina och att titta efter jobb.

Idag var jag tillbaks på jobbet för att prata med chefen, höra mer om mina alternativ, och bestämma mig.  Det var sjukt jobbigt, fick jobba emot gråtattacker med jämna mellanrum, kände mig ledsen och arg och bitter. Sjukt besviken på hur det hanterats. Kan fortfarande inte fatta hur chefen inte ens hälsade på mig eller frågade hur det var med mig, eller sade att vi får prata efter lunch för att han inte hann innan. Inte ETT ord! Jag fick själv ta det.... Och ekonomichefen över Europa, som var på plats för att vara stöd åt chefen, hon frågade mig på fm hur det var,  när jag sa nåt i stil med "not that well" (samtidigt som jag koncentrerade mig max för att inte börja lipa igen) så sa hon bara att "Alex will chat with you later" och gick.... När hon några timmar senare åkte till flygplatsen sade hon inte ens hejdå! Inte ett "sorry", inte ett "good luck" eller nåt....blev så sjukt besviken att jag inte ens kan tänka på det nu utan att tårarna började rinna...så gör man väl inte som chef? Det känns väl inte varken proffsigt eller medmänskligt?

Fyra månaders uppsägningstid eller två månaders betalt och gå på dagen.... att behöva vara kvar i fyra månader, göra mitt jobb utan engagemang och må dåligt under tiden lockade inte ett dugg, så efter att ha kollat upp allt med a-kassan och Alex och vägt allt fram och tillbaka så bestämde jag mig för att gå på dagen.  Med semester inräknat innebär det att min sista dag på pappret är 10:e september.  Och när jag fått gjort det var klockan nästan tre på eftermiddagen och plötsligt hade jag bara en halvtimme kvar på arbetsplatsen som jag trivts så bra på i så många år. Jag talade om för de andra som var där att jag bestämt mig. Jag tror de förstod mig. Deniz hade knappt sagt något på hela dagen och jag antar att han kände skuld över att han var den som blev vald att stanna kvar framför mig.

Rafsade ihop mina grejer och öste ner i två plastkassar,  man samlar på sig en del där man tillbringar åtta timmar varje dag... Jag missade att plocka ner bilderna på mina barn som jag hängt vid mitt skrivbord. :-( 

Kramade om alla, faktiskt tom chefen, fast jag får erkänna att det tog emot, gjorde allt för att hålla tårarna borta och gick ut från kontoret. Mycket konstig känsla... jag ska inte tillbaks dit mer. Inte skratta och prata med mina goa jobbarkompisar, inte fylla på kaffe i den gigantiska bryggaren, inte göra de arbetsuppgifter jag kan så väl....

Nu jobbar jag på att övertala mig mentalt att detta kan innebära något positivt. Att jag hittar ett jobb som är roligare, mer utmaning, som känns mer tryggt. Att jag kan hitta nya jobbarkompisar som jag kan känna mig helt avslappnad med, ett nytt ställe att trivas.

Men först ska jag bara nöja mig med att ha tagit ett beslut, som lett till ett avslut, och försöka glädjas över Greklandsresan vi ska på. Inte helt lätt, men kanske inte omöjligt?